|
|
Prolog
|
Det var sommaren 1972. En yngling från Billesholm sommarjobbade på
Höganäsbolagets bibliotek. Bland de gamla papper, hittade han några som
handlade om bildandet av en "musikcorps" i Billesholm. Pojken kände flera av
medlemmarna i Billesholms musikkår, och tog kontakt med dem. Den nyfikne
sommarbibliotekarien hade gjort ett verkligt fynd. Billesholms musikkår hade hittat
sitt ursprung! Ett stort tack för hjälpen, Mats Lundgren.
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
|
De första åren
|
Den 1 juni 1882 beslöt kapten J.T Berg vid Nääs fabrik att avskriva 4900 kr på en
honom tillhörig revers. Dessa pengar förvaltades av Wallåkra Stenkolsaktiebolag
som en fond. Den 1 mars året där på blev det klart vad pengarna skulle användas
till. Hans son Volrath Berg, föreslog, att man skulle starta en musikcorps bland
Billesholms arbetarna och så skedde.
Instrument och noter införskaffades, och en fanjunkare Holmgren tog hand om
ledningen. Den tidens orkester var inte stor, och byggde i huvudsak på en
mässingsextett. Men spelade gjorde man, vid danstillställningar, fester och utfärder.
Julafton och 1 maj var andra tillfällen.
Holmgren efterträddes av Olof Jönsson. Nr 85 Jönsson, han var så klart
bolagsanställd, hade varit med redan från starten 1883, och spelade då ess-kornett.
Jönsson var en verklig trotjänare, och hans aktiva musikerbana slutade inte förrän
1929. Under hans tid växte kåren avsevärt, och bestod till sist av 12-16 man. En
intressant speltradition skaffade man sig också: Under en lång följd av år, gav man
en gång per år konsert i telefon! Denna konsert utfördes för kårens instiftare,
disponent Volrath Berg, då bosatt i Floda.
1929 pensionerades Olof Jönsson från bolaget och lämnade över taktpinnen till
Tage Örth. Hanvar musikfanjunkare från Helsingborg, och s.a.s professionell
musiker. Betalningen för sina mödor med musikkåren, fick han från
Höganäsbolaget.
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
|
Billesholms musikkår upphör...
|
Svåra år stundade i Billesholm. Kolgruvorna var inte längre lönsamma, och detta
var ett hårt slag för samhället. 1932 kunde man läsa i Öresundsposten att
Billesholms musikkår skulle upphöra. Kåren var starkt beroende av
Höganäsbolaget. De avlönade dirigenten, och ägde de flesta instrumenten. Bolaget
ansåg att "kollektivet Billesholms arbetare", hade upphört i och med gruvdriftens
nedläggande. Därför beslöt man att sprida instrument och noter till ställen, där
driften fanns kvar, t ex. Bjuv och Höganäs. Det var säkert med ett visst vemod,
som Tage Örth höjde taktpinnen till avskedskonsert i slutet av mars 1932. Vilka
fanns då i orkestern denna eftermiddag på Billesholms hotell? För äldre
billesholmare är säkert några namn bekanta: Alfred Andersson, Alfons Andersson,
Ludvig Bretting, Gustav Orlander, Harry Billström, Arne Bergvall, Folke
Andersson, Knut Rasmusson, Ivan Forss m. FL. En epok var till ända. De två
kommande åren fanns det ingen permanent musikkår, utan de traditionella
spelningarna så som 1 maj med flera, klarades med tillfälliga orkestrar.
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
|
...och återuppstår
|
Inom Verdandi fanns på denna tid en stor verksamhet. Bl a hade man ett
folkdanslag lett av Karl-Oskar Nymberg. Ett annat slag var den s.k.
Sagostundsorkestern. Denna var en blåsorkester, som om än i blygsamhet format,
startade 1935. Här fanns en del av de tidigare medlemmarna i den nerlagda
musikkåren, och en del färska förmågor. De yngre lärde sig av de äldre, och en ny
musikkår började ta form. Ledare var Per Andersson, som de äldre i samhället
känner som "Lycke-Per". Bland "lärlingarna" fanns musiker som varit aktiva fram
till våra dagar: Lennart Thor, Gunnar Persson och Gunnar Andersson för att nu
nämna några. Den sistnämnde spelar f.ö. fortfarande, och har med sina 48 år i
musikkåren den längsta tjänstgöringstiden.
1938 var det dags för bjuvsingen Thage Nilsson att ta hand om ledarskapet. Thage
var i det civila maskinist i gruvan, men hade också haft ledarskapet i Bjuvs
musikkår innan han kom till Billesholm. När han 1951 drog sig tillbaka, hade
mycket hänt. Flera av dagen kårmedlemmar hade börjat sin musikerbana. Här
fanns Arle Nilsson, Harry Klingborg m fl. En instrumental nyhet tillkom, nämligen
klarinetten. Lennart Thor hade börjat spela althorn, men tyckte det var ganska
tråkigt med alla efterslagen. Han fick då tips om klarinett som nog var roligare att
spela. En klarinett beställdes från Halméns i Helsingborg och anlände med bussen till
Billesholm, där Lennart fick lösa ut den med 40 kr. Det var den tidens
instrumentpriser!
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
|
Sax-Sölve
|
Av alla musiker i Billesholms musikkårs historia, är nog Sölve Karlsson den mest
beryktade. Denna färgstarka personlighet fick sin utbildning på olika regementen
och avlade slutligen solistexamen på akademien i Stockholm. 1964 kom han till
orkester- föreningen i Helsingborg. Hans storhet som saxofonist blev känd över
hela landet, inte minst genom hans många direktsända radioframträdanden.
När han 1951 avlöste Thage Nilsson, fick musikkåren en ledare av allra högsta
musikaliska kvalitet. Orkestern fick nytt liv, konserterna var många och inte sällan
med solistinslag. Sölve var en musiker ut i fingerspetsarna med allt vad det kan
innebära. Hans tid som dirigent har satt oförglömliga spår i kårens historia.
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
|
På Gunnars tid
|
När Sölve efter ett antal år fick andra uppgifter, tog Gunnar Persson hand om
repetitionerna. Vid denna tid fick orkestern många nya tillskott. Gunnar bedrev en omfattande
instrumentalundervisning och snart var b.la hans son Lennart, Tommy Persson, Göte och Per-Åke
Lindberg medlemmar i orkestern. Undervisningen skedde i Billesholms gamla badhus och repetitionerna med musikkåren i "Glasullens" matsal.
Gunnar avlöstes ganska snart som dirigent av en symfonimusiker
från Helsingborg, Ingvar Barkelid. Ingvar arbetade mycket ambitiöst med orkestern, men när han efter
några år även ledde Bjuv musikkår räckte tiden inte till.
Hans intresse för Billesholms musikkår svalnade emellertid inte med hans frånträde som dirigent.
Varje 1 maj morgon har vi haft glädjen att få besök av honom och det hoppas vi få även i fortsättningen.
Gunnar Persson fick än en gång ta över dirigentskapet. En del medlemmar föll ifrån och i mitten på 60-talet var orkestern förhållandevis liten. En kortare period var kåren sammanslagen med skromberga blåsorkester, som också hade rekryteringsproblem. Men nya vindar blåste och snart stod båda orkestrarna på egna ben igen.
Att orkestern kom fötter igen var till stor del Gunnars förtjänst. Men det
fanns också andra orsaker som speciellt attraherade oss yngre. Vilka personligheter orkestern innehöll! Lennart Thor med sin torra och underfundiga humor. "Farbror Harry" och hans minst sagt skabrösa historier från Kiviks marknad, ofta illustrerad av Bo Brodéns eminenta imitationstalanger. Ocksånaturligtvis Kaj Güllix, tusenkonstnär och tillika dödgrävare, utrustad med fabuleringsförmåga som
inte var av denna värld. Generationsklyftor existerar inte, utan alla umgicks med alla. Det fanns samhörighet och kamratkänsla som var helt unik. Det var m.a.o omöjligt att vantrivas i denna mycket brokiga samling!
1971 tyckte Gunnar Persson det var dags att dra sig tillbaka som dirigent. Då kunde han se tillbaka på en musikergärning, till vilken dagens oräkneliga antal timmar av sin
fritid, fostrade han en ny musikkårsgeneration. Vi är många, som med hjälp av hans tålamod och
kunskaper, fick musiken till en vän för livet.
|
Per-Åke Lindberg
2003-10-08 |
|
|
Förändringar
|
Med Bo Brodén på dirigentpulpeten genomgick musikkåren många förändringar.
Med en entusiasm och framåtanda som är typisk för honom, såg han till att Billesholms musikkår syntes
och hördes långt utanför kommunens gränser. Danmark och Tyskland besöktes. Kungliga huvudstaden
var resmålet vid två tillfällen. 1976 i samband med kungabröllopet och 1977, då orkestern,
som hemvärnsmusikkår stod för vaktavlösningen vid slottet. 1979 kompletterades musikkåren med
drillflickor. Under Ingrid Wilhelmsssons och senare Britt-Marie Båges ledning, blev de snart
ett mycket uppskattat inslag i musikkårens framträdanden.
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
|
Epilog
|
Den musikkår som undertecknad tog över 1980, hade inga likheter med fanjunkaren Holmgrens
från 1883. Den lilla mässingorkestern har blivit en musikkår med ett 40-tal aktiva musiker och
ett 20-talet drillflickor. Dagens orkester är en komplicerad apparat, som kräver många och
tidsödande frivilliga insatser.
Ett exempel så gott som något, är den nya repetitionslokal
som beräknas stå färdig under jubileumsåret. De sista 12 åren har musikkåren hållit till i Södra
Vrams skola. Denna har gradvis förfallit och därför beslöts att ett eget hus skulle byggas. Detta
uppförs nu i ett hörn av Billesholms Folkets Park, inbäddat i lummigaste grönska. Denna satsning
har ställt stora krav på framför allt musikkårens styrelse. Men med Arle Nilsson vid rodret, en
arbetskapacitet utan sin like, ska det nog gå bra. Framtiden ser m.a.o. ljus ut. Den speciella
kamratanda och samhörighetskänsla som nämnts tidigare finns fortfaranade och med det stora ungdomliga
inslaget i musikkåren, finns det hopp om att vi får fira jubileum många gånger till.
|
Per-Åke Lindberg
1983-05-01 |
|
